Som konsument kan du göra många olika saker för att bidra till att du och miljön inte ska utsättas för farliga kemikalier.

Genom att ställa frågor till butiken om varornas innehåll av farliga ämnen gör du företagen och deras leverantörer medvetna om att de måste hålla koll på innehållet i sina varor. Du kan också fråga hur de jobbar med det idag, och försöka bilda dig en uppfattning om de verkar ha kontroll på kemikalieinnehållet i sina varor. Dessutom kan du:

• Leta efter miljömärkta varor. Miljömärkning är ingen garanti för att varan är fri från alla farliga ämnen, men det har i alla fall gjorts en grundlig genomgång för att få bort det som går.
• Köp ekologisk mat. Den odlas utan att kemiska bekämpningsmedel används, vilket gör att både du och miljön slipper dessa.
• När du handlar, satsa på kvalitet så att varorna håller längre. Återanvänd gärna.
• Tvätta nya kläder innan du använder dem, särskilt sådana som sitter närmast kroppen.
• Läs informationen på kemiska produkter för att hantera dem rätt.
• Vädra och städa ofta för att få bort skadliga ämnen i luften och dammet.
• Lämna ditt farliga avfall till miljöstationen – häll aldrig ut kemikalier i avloppet. Även till exempel vattenbaserad färg innehåller miljöskadliga ämnen.

När ett kemiskt ämne finns i en vara kan det under vissa omständigheter frigöras från varan. Det kan ske under tillverkningen, när den används eller när den blir till avfall. En del ämnen är farliga och kan påverka människors hälsa och miljön negativt.

Kandidatförteckningen publiceras av EU:s kemikaliemyndighet Echa. Den fylls hela tiden på med nya ämnen efter förslag från medlemsstaterna. Namnet syftar på att ämnena kan komma att bli tillståndspliktiga, det vill säga att de inte får användas utan tillstånd. För ämnena på kandidatförteckningen gäller vissa regler, bland annat att en konsument ska få svar inom 45 dagar på en fråga om en vara innehåller något av ämnena, och hur varan i så fall ska hanteras. De ämnen som föreslås till kandidatförteckningen är så kallade särskilt farliga ämnen, vilket betyder att de har ska ha någon av vissa specifika egenskaper:

• De är cancerframkallande eller kan skada arvsmassan eller fortplantningsförmågan
• De är långlivade, bioackumulerande och giftiga eller mycket långlivade och mycket bioackumulerande
• De har andra allvarliga egenskaper, till exempel hormonstörande

Nej. Informationsplikten säger att minimikravet är att informera om ämnets namn. Det står ingenting i lagstiftningen om i vilken form (muntlig eller skriftlig) informationen ska vara.

Det är företagen som tillverkar, importerar och säljer varor som är ansvariga för att de inte skadar människors hälsa eller miljön. Därför måste de arbeta medvetet med kemikaliefrågor.

Företagen måste ha kontroll på om varorna innehåller farliga ämnen, ställa krav på leverantörer och kanske göra egna stickprovskontroller. De ska också informera om varorna innehåller ämnen på kandidatförteckningen.

Myndigheternas roll är att kontrollera att företagen tar sitt ansvar.

Butiken är skyldig att lämna informationen inom 45 dagar, och gör dem inte det kan du själv kontakta butikens huvudkontor eller leverantören av den aktuella varan för att få mer information. Du kan också anmäla att du inte fått informationen till kommunens miljö och hälsokontor eller till kemikalieinspektionen.

Flera myndigheter arbetar för att miljön ska vara fri från farliga ämnen. Centrala, regionala och lokala myndigheter har ansvar över att de regler som finns inom kemikalieområdet följs.

Den centrala myndigheten som främst ansvarar för kemikaliefrågor är Kemikalieinspektionen. De har i första hand tillsyn över dem som tillverkar och importerar varor.

Miljöförvaltningen är den lokala tillsynsmyndigheten som har tillsynsansvar över detaljhandeln.

Andra centrala myndigheter som delvis ansvarar för kemikaliefrågor är Naturvårdsverket (kemikalieanvändningen i miljöfarliga verksamheter), Läkemedelsverket (läkemedel och kosmetiska och hygieniska produkter) och Livsmedelsverket (förpackningar som kommer i kontakt med livsmedel).

En kemisk produkt är ett kemiskt ämne eller en blandning av kemiska ämnen. Det är den kemiska sammansättningen är avgörande för produktens funktion. Exempel på kemiska produkter är lim, målarfärg och tvättmedel. En vara innehåller också kemiska ämnen men här är det istället formen eller designen som är avgörande för produktens funktion. Exempel på varor är kläder, möbler, leksaker, byggmaterial och elektronik. För varor finns inget krav på märkning.

För kemiska produkter finns det bestämmelser om att de måste vara märkta om de innehåller något farligt ämne. Märkningen ska ge kunden den information som behövs för att kunna hantera produkten på ett säkert sätt.

En grupp kemiska produkter där det finns speciella bestämmelser om hur de ska märkas är kosmetiska och hygieniska produkter. Exempel på sådana produkter är tandkräm, schampoo och hudvårdsprodukter.

Det handlar om väldigt många olika ämnen, och nya upptäcks hela tiden. Bland de ämnen som har fått särskild uppmärksamhet kan nämnas antibakteriella ämnen som triclosan och silver, bisfenol-A, bromerade flamskyddsmedel, ftalater, nonylfenoletoxilat och fluorerade ämnen. Bland de ämnen som är upptagna på kandidatförteckningen kan exempelvis följande finnas i varor:

• Ftalater – mjukgörare i PVC mm
• HBCDD – flamskyddsmedel i byggmaterial, elektronik, möbler, textilier
• Kloralkaner – Flamskydd och mjukgörare i plast- och gummi mm
• Antracen – däck och andra gummivaror, takpapp, impregnerat trä
• Bor-, krom- och arsenikföreningar – impregnerat trä

Med antibakteriella ämnen menas i detta sammanhang framför allt triclosan och silver. Det förekommer även andra ämnen, men dessa är de vanligaste. De tillsätts till kläder, skor, hushållsartiklar och hygienprodukter för att motverka bakterietillväxt och därmed dålig lukt. Tidigare var även tandkräm ett stort användningsområde för triclosan, men den användningen verkar i stort sett ha upphört i Sverige.

Både silver och triclosan är mycket giftiga för vattenlevande organismer. Det finns också studier som visar att antibakteriella ämnen kan leda till att bakterier blir resistenta mot antibiotika, vilket är ett stort hot mot hälsan. Varken triclosan eller silver finns med på kandidatförteckningen

Bisfenol-A (BPA) används bland annat för att tillverka olika sorters plast, som bland annat används i flera konsumentprodukter. Dessutom används bisfenol-A i termopapper, exempelvis kvitton. Det som har gjort att BPA har uppmärksammats mycket på senare tid är att ämnet är hormonstörande redan vid mycket låg exponering. Därför har användningen i nappflaskor förbjudits i EU och flera andra användningsområden är ifrågasatta.

Bisfenol-A finns inte med på kandidatförteckningen.

Det finns ungefär 70 olika bromerade flamskyddsmedel. Ett par av de vanligaste är HBCDD och PBDE. Den senare består i sin tur av olika produkter som benämns efter hur många bromatomer som sitter på varje molekyl. Penta-, okta- och deka-BDE innehåller fem, åtta respektive tio brom. Användningen av vissa av de bromerade flamskyddsmedlen är idag förbjuden eller på väg ner, medan andra fortfarande används i stor omfattning. Dessutom kommer nya föreningar som ersätter de gamla.

HBCDD och de flesta PBDE är giftiga och svårnedbrytbara och deras användning är därför reglerad. Deka-BDE får fortfarande användas men det finns indikationer på att det kan brytas ned till farligare ämnen, vilket gör att även användningen av deka-BDE ifrågasätts. Av de bromerade flamskyddsmedlen är det bara HBCDD som finns med på kandidatförteckningen.

Ftalater är en grupp av ämnen som framförallt används som mjukgörare i PVC-plast, men också i färg och lim. Mjuk PVC-plast kan till hälften bestå av ftalater. Den stora användningen av ftalater och det faktum att de läcker ut från varorna gör att man hittar dem överallt – i marken, i sjöarna, i blodet, i bröstmjölken och i dammet under sängen.

Några ftalater har konstaterats kunna skada fortplantningsförmågan, och för andra finns misstanke om att de gör det. De är också hormonstörande och har visats ha samband med sjukdomar som astma och diabetes.

Ftalaterna DEHP, DBP och BBP är förbjudna i leksaker och barnavårdsartiklar, medan ftalaterna DINP, DIDP och DNOP är förbjudna att användas i leksaker och barnavårdsartiklar som barn kan stoppa i munnen. Dessa och några andra ftalater är med på kandidatförteckningen.

Nonylfenoletoxilat används i bland annat olika sorters rengöringsmedel. I Europa är den användningen numera förbjuden (med vissa undantag) men den fortsätter i andra delar av världen, bland annat i textilindustrin. Det gör att textilvaror som importeras från andra länder ofta innehåller nonylfenoletoxilat.

Nonylfenoletoxilat bryts i naturen ner till nonylfenol, som är ett svårnedbrytbart ämne som bioackumuleras i miljön. Det är dessutom hormonstörande och giftigt för vattenlevande organismer.

Nonylfenoletoxilat finns inte med på kandidatförteckningen.

I gruppen fluorerade ämnen (ibland förekommer även beteckningarna polyfluorerade ämnen (PFC) och fluorkarboner) ingår några av de mest svårnedbrytbara ämnen som människan har tillverkat. De bryts ned extremt långsamt eller inte alls, vilket gör att de kan spridas över hela jordklotet. Många är dessutom kraftigt bioackumulerande och hittas därför i högst halter längst upp i näringskedjan, till exempel hos isbjörnar. De är hormonstörande, skadar fortplantningen och orsakar sannolikt cancer. Vissa fluorerade ämnen är idag förbjudna eller utfasade, men kan bildas vid nedbrytning av vissa av de ämnen som används istället.

Fluorerade ämnen används för olika typer av impregnering för att ge vatten- och smutsavvisande egenskaper åt kläder, skor, möbler och andra skinn- och textilprodukter. De finns också i papper och livsmedelsförpackningar som impregnerats för att bli fettavvisande, liksom i rengöringsmedel som golvpolish, fönsterputs och bilvårdsprodukter samt i släckskum. De används också vid tillverkning av material som Teflon och Gore-Tex.

Nej, det behöver det inte göra. Varor omfattas inte av några märkningsregler och man behöver inte ange på varorna om de innehåller ämnen från kandidatförteckningen.

Plastleksaker, speciellt de som är tillverkade av PVC-plast, kan innehålla ftalater (mjukgörare). Vissa ftalater är förbjudna i leksaker. Ftalaterna DEHP, DBP och BBP är förbjudna i leksaker och barnavårdsartiklar, medan ftalaterna DINP, DIDP och DNOP är förbjudna att användas i leksaker och barnavårdsartiklar som barn kan stoppa i munnen. Dessa och ytterligare några ftalater är med på kandidatförteckningen. Tyvärr förekommer det att leksaker ändå innehåller dessa ämnen i otillåtet höga halter.

Var uppmärksam på leksaker som luktar starkt av kemikalier eller parfymer.

Kontrollera om leksaken kan tvättas och tvätta eller torka nya leksaker innan du använder dem - särskilt leksaker som barn stoppar i munnen.

Kontrollera att leksaken är CE-märkt. CE-märkningen är inte godkännande utan tillverkarens egna garanti för att leksaken överensstämmer med EU: s krav. Alla leksaker ska vara CE-märkta.

Fråga gärna efter miljömärkta leksaker.

Plastgolv, tapeter och mattor av PVC kan innehålla ftalater. Även PVC-belagd plåt kan innehålla ftalater.

Textilier i till exempel sofföverdrag kan vara behandlade med fluorerade ämnen som gör att de är smuts- eller vattenavvisande. De kan också vara behandlade med bromerade flamskyddsmedel.

Vid tillverkningen av spånskivor används ofta lim som innehåller det allergiframkallande ämnet formaldehyd. Ämnet kan finnas kvar i den färdiga skivan och avges till luften. Se därför till att vädra när du bygger med spånskivor eller fråga efter spånskivor utan formaldehyd. Kolla att byggskivor klarar gränsen för formaldehydavgång – 0,13 mg/m3.

Isoleringsmaterial kan innehålla tillsatser som ska skydda mot till exempel svampangrepp (fungicider) eller antändning (bromerade flamskyddsmedel) eller tillsatser som fungerar som dammbindare.

Använd inte tryckimpregnerat trä om det inte är nödvändigt. En sandlåda kommer exempelvis antagligen att vara ointressant för barnet innan träet har ruttnat. Välj gärna träslag som är naturligt skyddade (till exempel lärk).

Titta gärna efter miljömärkta byggvaror.

Några regler för vad kläder och skor får innehålla finns inte. Därför är det bra att fråga försäljaren varifrån plagget kommer och hur tillverkningsprocessen ser ut. Ett gott råd är att tvätta nyinköpa plagg, särskilt de som används nära huden, innan de används. Undvik plagg som måste kemtvättas eftersom tvättkemikalierna dels kan skada hälsa och miljö, dels kan finnas kvar i plagget efter tvätten.

Textilier kan vara behandlade med till exempel silver eller andra antibakteriella medel för att motverka dålig lukt. Även barnkläder kan vara behandlade. Medlen tvättas ur plaggen relativt snabbt varvid effekten upphör.

Plasttryck på kläder kan innehålla ftalater. Regnkläder kan vara tillverkade av PVC och innehålla ftalater. Även skor och sandaler av plast kan innehålla ftalater.

Skor och accessoarer av skinn eller läder kan innehålla sexvärt krom som är allergiframkallande.

Knappar och dragkedjor kan innehålla tungmetaller som bly, krom, kadmium och nickel.

Kläder som är vattenavvisande kan innehålla fluorerade föreningar. De kan till exempel vara behandlade med impregneringsmedel som innehåller fluorföreningar. Ibland finns en etikett som talar om att plagget är fritt från fluorföreningar. När kläder och skor ska återimpregneras kan man välja en produkt som inte innehåller fluorföreningar.

I kläder kan det finnas färgämnen som kan vara allergiframkallande. Kläderna kan också vara behandlade med formaldehyd, som är allergiframkallande.

Importerade kläder kan ha behandlats med antimögelmedel för att de inte ska skadas under en lång transport.

Textilier som tillverkats utanför EU kan innehålla nonylfenoletoxilat som använts under produktionen.

Elektronik kan vara behandlad med bromerade flamskyddsmedel. Tungmetaller som bly kan finnas t.ex. i lödningar.

RoHS-direktivet, som är en EU-lagstiftning, ställer krav på att vissa ämnen inte får förekomma i elektriska och elektroniska produkter. Produkter som släpps ut på marknaden får inte innehålla kvicksilver, kadmium, bly, sexvärt krom och flamskyddsmedlen PBB och PBDE. Från och med år 2013 används CE-märket (alltså tillverkarens egen garanti) också för att visa att en produkt uppfyller RoHS-direktivet.

I Reach-lagstiftningen finns inga sådana regler, utan det är konsumentköplagen som gäller.