Buller i olika former kan påverka människors hälsa, både fysiskt och psykiskt. Miljöbalken föreskriver att den som utför en verksamhet och handling också ska ta ansvar för att minska eller ta bort störningar som är en olägenhet för människors hälsa och miljön. För att det ska bedömas som en olägenhet så ska störningen pågå under längre tid eller återkomma ofta. Det ska också vara en störning som människor i allmänhet upplever som en olägenhet. När det gäller buller har statliga myndigheter tagit fram olika riktvärden för när buller kan anses vara en olägenhet.

Folkhälsomyndighetens har riktvärden för buller inomhus. Den ekvivalenta ljudnivån i bostäder bör inte överstiga 30 dBA och den maximala ljudnivån bör inte överstiga 45 dBA. Om det är ljud med toner eller ljud från musik bör den ekvivalenta ljudnivån inte överstiga 25 dBA. Det finns även riktvärden för lågfrekvent buller (brummande ljud).

Naturvårdsverket har riktvärden för buller från industri, verksamheter, byggarbetsplatser och trafik och de gäller vid bostäders utomhusfasader och uteplatser. Det finns olika riktvärden beroende på vilken bullerkälla det gäller.

Ekvivalent ljudnivå: medelvärdet av ljudnivån under en viss tidsperiod.

Maximal ljudnivå: den högsta ljudnivåtopp som en bullerkälla avger.

Riktvärden bör inte överskridas varaktigt, till skillnad mot gränsvärden som aldrig får överskridas.